Tro och religion genom tiderna

I alla tider har vi människor haft ett behov, en önskan, att söka svaren på meningen med livet och målet för vår stund på jorden. Trosinriktningar har kommit och gått, gudsuppfattningar likaså – ändå har formerna för vårt sökande ofta varit förvillande lika. Förhistorisk tid eller modernt 2000-tal spelar mindre roll. Den religiösa upplevelsen har påverkat våra liv på flera parallella plan: andligt, kroppsligt, rumsligt. Därför blir kapitlet om tro och religion genom tiderna en berättelse med många olika ingångar. Mytologi, ritualer och symboler kan först uppfattas som exotiskt avlägsna men spåren efter våra förfäders hopp och tro ligger i verkligheten märkligt nära vår egen vardag.

Stenålderns dödsuppfattning

Det grekiska ordet megalithos betyder stor sten. Megalitgravar byggda av stora stenar är de äldsta monument vi har som berättar om stenåldersmänniskornas dödsuppfattning och intresse f��r kulthandlingar. Gravarna tar sig olika uttryck under den epok vi kallar stenåldern – från 4100 till 1800 f kr. Tre gravtyper utmärker sig: Dösar – kollektivgravar som byggdes av 4-5 stående stenväggar med taklock ovanpå, Gånggrifter – kollektivgravar som omfattar såväl en gravkammare som en tvärställd gång, större än dösar, Hällkistor – rektangulära gravkammare av mindre stenblock som byggdes under yngre stenåldern, förekommer både som kollektiva och individuella gravar.

Flest dösar har hittats i Skåne och längs västkusten medan trakterna kring Falköping i Västergötland är något av ett centrum för gånggrifter. Hällkistorna är mer utbredda – fynd har gjorts så högt upp som i Värmland och Medelpad.

Rituella offerhandlingar var vanliga under stenåldern. Alvastra pålbyggnad, en kilometer norr om Ödeshög i Östergötland, är en stor plattform av stockar sammanhållen av cirka 1000 pålar. Arkeologiska fynd som gjorts vid pålbyggnaden berättar om offer till förfäder och högre makter av bland annat keramik, stenyxor och flintaskrapor.

Bronsålder och solkult

Under bronsåldern hämtades en rad metaller på äventyrliga vägar till våra nordliga trakter. Intresset för brons och guld är svårt att överskatta - metallerna uppfattades närmast som heliga och sammankopplades ofta med solkulten. Ett påtagligt bevis för denna fascination är alla de offer av smycken, svärd och sköldar som gjorts runt om i landet. Tidens bildspråk ger ytterligare stöd för solkultens framträdande roll.

Under bronsålderns tidiga period ersattes de gamla jordbegravningarna av brandgravar som antog helt nya former jämfört med de gamla megalitgravarna. Efter mönster från kontinenten sökte man sig nu till kullar i landskapet och begravde de döda i stora jordhögar. Så småningom grävdes även urnor, med stoftet av de kremerade, ner i kullarnas ytskikt.

Parallellt med att de stora gravhögarna bredde ut sig i Skåne och Halland, begravde man i andra delar av landet oftast sina avlidna i rösen – men precis som grannarna i söder sökte man sig gärna till högt belägna platser. Med detta sagt är det ändå på Österlen i Skåne vi hittar det kanske allra största röset: Kiviksgraven är cirka 75 meter i diameter och flera meter hög. På rösets stenhällar finns en lång rad inristade figurer: människor, skepp och hästar.

Kontakter med den kristna världen

När den romerske kejsaren, Konstantin den store, i början av 300-talet erkände kristendomen och förbjöd förföljelse av dess anhängare, var det ett beslut som kom att rita om den religiösa kartan ända in i våra dagar.

Sedan kejsar Thedoseius I i slutet av seklet slagit fast att kristendomen var det romerska rikets enda tillåtna religion, skulle det inte dröja särskilt länge innan missionärer började blicka norröver med budskapet om en enda gud. Så småningom skulle även nordbornas gamla världsbild och tro på en mångfald av gudar komma att ersättas. Men det var ett stort och omskakande steg, och övergången skulle komma att ta många år. Inte förrän på 1700-talet kan Sverige sägas vara ett helt och hållet kristnat land - först då var den samiska befolkningen redo att acceptera kristendomen.

När skandinaver under 200-talet började använda runalfabetet var den skriftliga kulturen sedan länge redan etablerad i södra Europa. De äldsta svenska runorna lånade gärna både magiska och heliga ord och framstår därför som mycket svårtolkade. Yngre runstenar – från tiden runt 1000-talet – är däremot ofta resta i ett kristet sammanhang. Dessutom har runornas budskap om släkt- och ägandeförhållanden varit av stor betydelse.

Politiska och religösa centra

Vid tiden för de nordiska folkvandringarna, 400-500 e kr, får de stora hallbyggnaderna en central roll för sociala arrangemang av olika slag. Inte minst blir de platsen för ceremonier och kulthandlingar. Omfattande fynd från arkeologiska utgrävningar gör att några platser framstår som särskilt viktiga för religionens roll under järnåldern: Gamla Uppsala, Uppland – svearnas viktigaste kultplats. Helgö i Mälaren – framstående handelsplats. Uppåkra, Skåne – viktigt politiskt centrum.
Sätten att begrava de avlidna varierade vid den här tiden kraftigt. Gravhögar, stensättningar, domarringar och skeppssättningar är bara några av de typer som använts. Ett par av landets största gravfält ligger för övrigt på öar: Gravfälten vid Birka på Björkö i Mälaren och gravfälten på Visingsö i Vättern.

De första kristna gravarna

Vid övergången från järnåldern till medeltiden – kring år 1000 – hade missionärer från såväl Tyskland som de brittiska öarna etablerat sig i Sverige. De första kristna gravarna vi känner till kan dateras till sent 900-tal - Varnhems kloster (Västergötland), och Sverkergården vid Alvastra (Östergötland) är exempel på två platser där ett stort antal tidigkristna gravar undersökts. Men även om allt fler lät sig övertygas att följa den kristna tron, avände man ofta samma gravfält som under hednatiden. Först sedan de nya sockenkyrkorna i Mälardalen byggts på 1100- och 1200-talen, inleddes traditionen att begrava på kyrkogårdar. Hög status gav en gravplats nära altaret.

De första kyrkorna

Landets äldsta kända kyrkor timrades av liggande virke men redan under 1100-talet genomfördes också en lång rad kyrkobyggen i sten. Oavsett byggnadsmaterial – trä, sten eller tegel – var stilen romansk och kyrkans plan lätt att känna igen: ett rektangulärt långhus med kvadratiskt kor. Suntaks gamla kyrka söder om Tidaholm (Västergötland) och Trönö gamla kyrka nordväst om Söderhamn (Hälsingland) är två välbevarade stenkyrkor som ännu förmedlar både känsla och kunskap om hur de tidiga kyrkorna tog sig ut.

Från Suntaks kyrka kommer också den biskopsstol daterad till 1100-talet som kallas landets äldsta bevarade möbel – låt vara att det är en kopia som idag möter kyrkans besökare. Det är överhuvudtaget mycket svårare att hitta oförändrade kyrkorum än exteriörer från 1100- och 1200-talen. De mest statustyngda kyrkorna från den här tiden hade nära band till kungamakten och byggdes efter tyska förebilder. Lunds domkyrka från 1146 har klara likheter med den tyska kejsarfamiljens begravningskyrka i Speyer (nära Heidelberg), och Sveriges idag äldsta kyrka – den i skånska Dalby – byggdes med domen i Hildesheim (nära Hannover) i tankarna.

Sverkergårdens kyrkoruin vid Alvastra kungsgård fungerade både som kunglig privatkyrka och biskopskyrka. Brunnar och dopkar tyder på att man en gång döpt omvända hedningar i kyrkan.

Munkar och nunnor

Påvedömets stöd för nya strömningar inom kyrkan fick konsekvenser även i det medeltida Skandinavien där en rad klosterordnar snart etablerade sig. Allra först var antagligen de augustinerbröder som slog sig ner i danska Dalby sedan biskopskyrkan under 1060-talet förlorat sin tidigare roll.

I Sverige kom cistercienserorden att visa vägen - 1143 inbjöds ordens franska munkar att etablera sig i såväl Alvastra som i Nydala (småland). Dessa följdes snart av en lång rad kloster på den sydsvenska landsbygden – alla med det gemensamt att de var slutna från omvärlden, och ingick i en centralstyrd organisation.

Andra tidiga exempel på klosterordnar i Sverige var Johanniteorden och Helgeandsorden. Den senare etablerade sig bland annat i Visby – en stad som tycks ha varit särskilt intressant för kyrkor och kloster. Även Lund och Sigtuna förefaller ha attraherat en hel rad olika religiösa rörelser. Medan cistercienserorden var sluten och kontemplativ, föredrog dominikan- och franciskanerordens företrädare att aktivt sprida den kristna tron – gärna med större städer som utgångspunkt.

Riddarholmskyrkan i Stockholm är bara ett av många exempel på franciskanerordens initiativ. Folkungaättens Magnus Birgersson – Magnus Ladulås kallad - stod orden nära, och kom efter sin död på Visingsö att begravas i kyrkans högkor.

Om det fanns ett kungligt intresse för kloster och kyrkor ville biskoparna å sin sida gärna manifestera sin makt i borgar. Läckö slott vid Vänerns strand kan än idag förmedla känslan av Skarabiskopen Brynolf Algotssons bygge från 1298. Yngre, men mer orört, är Tynnelsö slott i Strängnäs.

Den heliga Birgitta

Ingen medeltida svensk kvinna har gjort ett större avtryck än Den heliga Birgitta (1303-1373). Birgitta Bernsdotter föddes 1303 i Uppland och blev tidigt mycket religiöst intresserad. Hon gifte sig i unga år med Ulf Gudmarsson och tillsammans bildade paret familj på Ulvåsa gård i Östergötland.

Där väcktes Birgittas tankar om att instifta en ny klosterorden – ett dubbelkloster som skulle omfatta både munkar och nunnor. Planerna blev verklighet i det gamla Bjälbopalatset i Vadstena. Bakom höga murar etablerade bröderna och systrarna en verksamhet med bostadshus, stall, trädgårdar och odlingsmark. Lydnad, fattigdom och kyskhet var deras rättesnören.

Även om dubbelklostret inrättades för både munkar och nunnor prioriterades kvinnorna i Bjälbopalatsets kloster. En stor nyhet i en tid när kloster av tradition i första hand var en manlig angelägenhet. Birgittas klosterrörelse kom att få stor betydelse långt utanför landets gränser och tre år för sin död 1373 godkändes också hennes orden av påven i Rom. Idag är Birgitta Sveriges enda erkända helgon och Europaunionens officiella skyddshelgon. Hennes reliker förvaras i klosterkyrkan i Vadstena.

Gotiken

Arkitektoniskt antog kyrkobyggnaderna delvis nya former under senare delen av medeltiden. Intryck från gotiska ideal innebar bland annat en strävan uppåt mot högre höjder. Spetsformiga fönster och stora valvslag blev karaktäristiska och vanliga inslag i landets kyrkor. De medeltida valven pryddes ofta av målningar. Idag återfinns några av de bäst bevarade medeltida valvmålningarna i Risinge gamla kyrka (Östergötland) från 1300-talet och 1400-talskyrkan i Enånger (Hälsingland).

Reformation och förkunnelse på svenska

När medeltiden gick mot sitt slut var Skandinavien långt ifrån en isolerad avkrok i norr. Det som hände på kontinenten fick ofta snart återverkningar på maktstrukturerna även i Norge, Danmark och Sverige. Därför var det knappast särskilt överraskande att Martin Luthers teser om en nytolkning av bibeln fick gehör i Sverige vid samma tid som Luthers tyska landsmän accepterade reformationen.

För de tyska furstarna var det ett sätt att distansera sig från påven, och i Sverige såg Gustav Vasa liknande möjligheter - men det skulle dröja till slutet av 1500-talet innan Sverige helt och fullt kan sägas vara ett protestantiskt land.

I Sverige kom reformatorn Olaus Petri att betyda mycket för en rad kyrkliga förändringar: svenska språket ersatte latinet vid mässorna, alla fick rätt till nattvard, bibeln översattes till svenska år 1541.

Även om det hände dramatiska saker i och kring de religiösa ritualerna förblev kyrkorummen i hög utsträckning sig lika. Predikstolen fick visserligen en mer framträdande roll, men få tycks ha upplevt de gamla katolska helgonbilderna och muralmålningarna som stötande. Oftast lämnades de orörda.

Svårare tider väntade däremot landets många kloster. När Gustav Vasa dog 1560 fanns bara ett fåtal kvar – sten och tegel från rivna kloster förvandlades istället ofta till nya icke-kyrkliga byggnader. Allra längst tålamod hade man med Birgittinersystrarna i Vadstena som fördrevs först år 1595. Två år tidigare – 1593 – hade den lutherska reformationen slutligen stadsfästs på kyrkomötet i Uppsala. Det tvingades till och med den katolskt övertygade kung Sigismund acceptera.

Kyrkans band till staten stärks

Under 1600-talet gavs det allt mindre utrymme för invändningar mot reformationen. Nu ville staten sluta de andliga leden: De danska landskapen skulle bli ett med den svenska kyrkan, och samerna skulle en gång för alla omvändas. För att försäkra sig om de breda folklagrens bibelkunskap infördes husförhör. Samtidigt knöts kyrkan ännu närmare till staten – bland annat genom att ge kyrkan ansvar för landets folkbokföring.

De nya tankarna fick nu också konsekvenser för kyrkorummens utseende. Amaralitetskyrkan i Karlskrona från 1685 är ett bra exempel på idén om en centralkyrka där predikan ansågs vara viktigare än allt annat. Samtidigt ville den stärkta adeln gärna manifestera sina positioner genom vapensköldar och gravkapell i kyrkorna.

I takt med att Bergslagen exploaterades, och industrialismen så småningom började breda ut sig, växte antalet församlingar som behövde en egen kyrka. Till och med de små fisksamhällenas säsongsarbetare lät bygga ett kapell. På idylliska Ulvön utanför Örnsköldsvik finns det bäst bevarade fiskeläget i hela Ångermanland – och även om platsen legat övergiven sedan många år, minner det lilla vita kapellet än idag om en tid när säsongsfiskarna från Strängnäs, Enköping, Torshälla och Gävle sökte sig norröver.

Nya religiösa strömningar

En del av Karl XII:s hemvändande soldater hade tagit intryck av den pietistiska rörelse som drog över kontinenten. Den strängare andliga skolan betonade bland annat bibelns betydelse och individens roll.

År 1726 antogs konventikelplakatet som förbjöd bönemöten i hemmet - ett sätt för kyrkan att värja sig mot den nya vågen. Även Upplysningstidens stora intresse för naturvetenskap sågs ofta som ett hot mot kristendomen men kom i verkligheten istället att påverka och utveckla kyrkan. Vid den här tiden tog också själva kyrkorummet intryck från kontinentens nya stilideal. Den gamla överlastade barocken trängdes undan av rokokons ljusare och lättare former. Under senare delen av seklet öppnade nyklassicismen rummet ytterligare – bland annat genom större fönster.

Från 1759 höll Överintendentsämbetet ett kontrollerande och vakande öga över de många nya kyrkor som byggdes runt om i landet - en följd av kraftigt förbättrad produktivitet och ekonomi.

Arkitektonisk mångfald

Tanken om det ljusa och öppna kyrkorummet levde kvar långt in på 1800-talet när ett stort antal nya kyrkor följde i spåren av industrialismens och järnvägens utbredning. Trots att de ljusa öppna salskyrkorna dominerade sneglade arkitekten Fredrik Blom åt Pantheon i Rom, och den mer närliggande Trefaldighetskyrkan i Karlskrona, när han på 1820-talet valde att rita en centralkyrka för Skeppsholmen. Det blev ett komplicerat projekt som faktiskt inte ens var riktigt klart när kyrkan invigdes i juli 1842. Vid den tiden var gotiken nära att åter släppas in i kyrkorummen. Under andra hälften av 1800-talet sträckte sig kyrkorna på nytt högt mot skyn och färgskalan blev starkare - allt enligt nygotikens stilideal.

Ulriksdals slottskapell i Solna (1860-talet), Johanneskyrkan i Stockholm (1890) och Allhelgonakyrkan på Ven (1898) är alla exempel på tidens tillbakablickande preferenser – men snart nog skulle nya vindar blåsa: När konventikelplakatets förbud mot bönemöten i hemmet avskaffades år 1858 blev det början på ett uppsving för frikyrkorörelsen och en alternativ syn på kyrkorummet.

Frikyrkan formar kyrkorummet

Kritiken från frikyrkorörelsen och den socialistiska arbetarrörelsen kom att följa kyrkan redan från 1800-talets slutskede, och ett vikande intresse för andliga frågor fick kyrkan att så småningom söka nya former. Under 1900-talets andra hälft ledde tankar om en småkyrkorörelse till en våg av modernt formgivna kyrkor – gärna byggda i direkt anslutning till de nya miljonprogramsområdena i städernas utkanter. I kyrkorummet blev förhållandet mellan präst och församling mer jämlik och de gamla monumentala symbolerna tonades ner.

Ute i landet drabbades allt fler regioner av vikande befolkningsunderlag. En del församlingar mötte problemet genom att vända tillbaka till de små medeltida kyrkor man tidigare övergivit. På andra håll tvingades man avkristna kyrkor för att hitta alternativa användningsområden. Allhelgonakyrkan på Ven – idag Tycho Brahe-museum - är bara ett exempel. Tidigare nämnda Skeppsholmskyrkan är ett annat.

Religionsfrihet och skilsmässa från staten

År 1951 infördes religionsfrihet i Sverige. Moskéer och tempel är påtagliga bevis på de många nya församlingar och trossamfund som etablerats sedan dess. Kraven på en modernare och mer demokratisk kyrka resulterade 1960 i att kvinnor för första gången prästvigdes i Sverige. Så småningom – 1996 – avskaffades också det automatiska medlemskapet, och 2006 fastställdes ordningen för ett kyrkligt välsignande av samkönade partnerskap. Den 1 januari år 2000 blev kyrkan frikopplad från staten – dock med förbehållen att den ska vara evangelisk-luthersk, rikstäckande och demokratisk.